2016-01-11
Ett nytt år igen. Denna gången är det dock bara ett nytt år. Inga förhoppningar och inga måsten. Förra året var det för mycket måsten och för höga förhoppningar och det resulterade i det mest konstiga året i mitt liv. Hela året var som ett svart hål. Det slukade allt. Redan från början hade jag på känn att året skulle vara mörkt, och aldrig någonsin har ett år varit så mörkt.
Som tur är har ett nytt år precis börjat. Och 2016 ska vara 2016. Inget mer inget mindre.

Vardagen rullar på som vanligt. Det känns som det har lugnat ner sig. Som om stormen är över och solen är påväg fram mellan molnen. Känslorna är starkare än någonsin och kärleken flödar. De första 11 dagarna på året har varit fyllda med glädje och jag önskar verkligen att resterande 354 dagar blir lika, om inte, ännu bättre!

Maj månad välkomnar oss med några extra grader, lite flera soltimmar och en jävla massa känslor. Jag hade klarat mig utan maj månad.

Som vanligt är det rätt tomt när jag loggar in för att kunna skriva av mig. Det som innan var ofta har ändrats till sällan. Om jag tappat det helt eller bara halvt kan jag inte svara på, för det kommer och går.

Drömmarna har för tillfället flytt till sitt ide. När vintern är slut vet jag inte, men jag har en aning. Jag är rädd för att drömma, rädd för att känna känslor som inte ens existerar eller är verkliga. Men det värsta av allt är att dom känns lika verkliga som dom verkar.

För dom är sjukt jobbiga. Ja, dom är sjukt påfrestande och suger all min energi. Men dom här dagarna finns det knappt någon kvar, så dom suger förgäves. Kanske just därför dom snoosar gott.

Jag har letat mig längst ner till den grop jag en gång grävde, jag är nästan på botten, i alla fall idag. Jag kan inte avgöra morgondagen, för jag har inga fördomar. Och jag är inte synsk. Kanske livet hade gått åt rätt håll om man kunde avgöra morgondagen, men vad hade det varit för liv. Vi kan inte få allt serverat på silverfat.

Förlåt. Förlåt mig för att jag krossat ditt hjärta om och om igen.

Jag är lika snabb att laga det med karlssons klister men jag funderar på om det kanske har blivit för många bitar och för lite lim.

Någonstans på vägen har jag glömt det vi står för. Varför jag valde dig. Varför jag gav mitt liv till dig. Varför jag la mina händer i dina. För när man sårar den man älskar så grovt att den som betyder allt börjar tveka på om vår kärlek är den starkaste som finns vet man att man har gjort fel.

Och jag vet mitt hjärta, jag vet att jag svikit dig. Jag vet att jag gör ditt liv så mycket jobbigare än vad du egentligen förtjärnar. Jag vill ge dig allt. Och med det allt har jag redan inkluderat mig själv. Men, men om du känner att påfrestningarna blir för mycket med mig som individ inblandad så har jag förlänge sen accepterat vårat öde, för jag vet att jag inte är lätt.

Jag är inte enkel. Det är alltid något med mig som ska förstöra, förgöra och förtära. Och med hela mitt hjärta önskar jag dig den lycka i livet du förtjärnar. Om det är med mig eller inte kvittar, för så länge du är lycklig är jag nöjd.

Det sägs att den man älskar ska man släppa fri. Man ska aldrig ha en vild fågel i en bur, och lite så känns det som jag behandlar dig. Jag stänger in dig. Ger dig minimalt med frihet. Jag glömmer bort dig. Det ansvar jag har och det jag lovat dig. Allt är som bortblåst med vinden. Men såfort jag inte vet att jag har dig kvar raseras allt. Hela min värld går i spillror och allt jag förlitat mig på flyger ut genom fönstret.

Därför är du min klippa i livet. Därför är du min trygghet. Därför kan jag stå stadigt fast det är storm. För att du är du. För att du är min livskärlek. För att du är min prins, min kung, min kärlek och mitt lejon.

För du är verkligen min. Du är min man. Och du kommer föralltid vara min man, även om du skulle välja en annan väg. Åh älskling, jag älskar dig. Verkligen. 

Du är det finaste och dyrbaraste jag har, därför ska jag föralltid göra allt för dig, och lite till.

Jag älskar dig till mitt sista andetag.

Det är exakt som det brukar vara. Precis som det brukar vara.
Du har mitt hjärta i din hand och gång på gång spottar du på det utan att märka det.

Du inser inte hur mycket dina ord sårar mig. Hur mitt hjärta faller ner i magen och bildar en stor klump, som jag sedan ignorerar för att förlåta dig. För att tiden jag har med dig vill jag hellre spendera med ett leende på läpparna än tårar på kinderna.
Men vi alla kommer till en punkt där hårt mot hårt är det enda som kanske skulle göra skillnad. När min tystnad kanske får dig att tänka en extra gång innan du öppnar din mun. Min tystnad kanske är det enda sättet som får dig att inse att du sårar mig så det känns, på riktigt.
Så att jag tappar andan.
Så det känns som mitt hjärta ska gå sönder i tusen bitar.
Det hade gjort mindre ont om du slitit ut mitt hjärta ur bröstkrogen.
Jag skulle aldrig i världen önska dig min smärta men ibland undrar jag om det är det enda sättet för dig att förstå.

Men värst av allt är när jag inser att du inte behöver anstränga dig, när tystnaden från din sida kommer naturligt och jag måste lägga ner all energi för att behålla min.

För du ska veta att även om du sårar mig vill jag inget hellre än att ligga i din famn..

Precis som jag sa drömde jag. Och det var inte bara en dröm utan två, helt olika drömmar. Jag ska så gott det går försöka berätta dem, så mycket jag minns.

Dröm ett

Drömmen börjar med att jag är påväg till jobbet, jag sitter på en buss och Fabbe är på något vänster med. Även massa andra bekanta till honom. Det är högljutt, precis som på en skolbuss. Någonstans hoppar röset av och jag blir ensam kvar med civila människor.
Efter ett tag inser jag att jag nått ändhållplatsen och då är klockan ca elva på förmiddagen. Jag känner inte alls igen mig när jag stiger av, det är bara fält och skog runt omkring mig. Några andra personer sitter vid busshållplatsen och väntar på deras bussar. Jag slår mig ner bredvid dem och väntar tålmodigt.
En stund senare dyker samma buss upp och jag tar den tillbaka där jag kom ifrån.
Här blir det svart, jag minns inte riktigt hur jag kommer fram till jobbet men plötsligt är jag där. Då är klockan runt halv ett på eftermidagen. Jag letar upp min arbetskamrat och hon frågar vad som hänt och hur jag mår, med en orolig röst. Jag svarar att det är bra, att jag åkt jätte vilse. Hon nickar, men jag ser att hon är fundersam.

Vi går in i ett av klassrummet där hon, samtidigt som hon berättar att en vikare slagit ett av barnen, sätter upp en lapp där det står alkohol är förbjuden här, med en bild på en vinflaska och ett rött stopmärke. Då dyker vikarien upp, vinglar fram och säger att han inte druckit här utan hemma innan han kom. Hon konfronterar honom och säger att det är inte okej att slå barnen. Han vräker kaxigt ur sig att dem är uppkäftiga och behöver deciplin.

Där någonstans vaknar jag hastigt och tror att jag försovit mig till jobbet. Jag tar upp mobilen och inser att klockan är 7:14 och det står lördag 17 januari. Tar ett tag innan jag faktiskt förstår att det är lördag, och att jag jobbade igår och att det var fredag då. Jag lägger mig igen och somnar om.

Dröm två

Denna drömmen är mer blurrig än den första. Jag är på en tunnelbanaperrog. Troligen påväg hem från skolan. Jag minns inte om jag har en stor väska att bära på eller om den dyker upp senare.
Hur som helst missar jag tunnelbanan och sätter mig på asfalten lutad mot en stolpe. Diverse människor passerar utan att märka mig. Tillslut kommer ett par i medelåldern fram och räcker mig sju kronor. Jag tar emot dom och tackar så mycket. Jag har helt plötsligt blivit någon i nöd. Mer och mer människor passerar och procuduren upprepas.

Tillslut kommer mitt tåg och jag kliver på. Precis när dörrarna slängs inser jag att jag glömt mig väska kvar. Nästa hållplats hoppar jag av och tänker ta det motsatta tåget tillbaka. Detta upprerar jag några gånger av okänd anledning.

Det är här jag börjar minnas dåligt. Jag vaknar upp ex antal gånger och vill flytta mig närmare fabbe som ligger med ryggen mot mig. Varför jag inte gör det vet jag inte, det är precis som jag inte får eller vågar. Jag somnar igen och sitter igen på perrongen.

Två killar som också verkar vara i samma situation som jag börjar slita och dra i mina ägodelar. Jag föröker stoppa dem men förgäves. Jag väljer att ge dem de saker jag inte har nytta av och de lugnar ner sig en aning.

En kompis till mig dyker upp, ingen jag känner i verkligheten, men vi är tydligen bra kompisar.

Detta är problemet. Drömmer jag om människor kommer jag aldrig ihåg hur deras ansikte ser ut, det är precis som det är blurrat. Enda gången jag kan se att ansikte är om jag känner dem från början.

Tillbaka till drömmen, killarna börjar följa efter oss på perrongen och vi blir stressade. Killen som är efter mig stoppar upp sin hand under mig klänning och jag slår bort hans hand om och om igen. Jag säger nej men han svarar bara att det är ingen fara, han ska bara känna lite.

Drömmen fortsätter på samma sätt ett tag, men tillslut hoppar den igen och jag är med min pappa, syster och lillebror och badar.

Jag och min lillebror står på en flytande flotte i vassen och leker. Rätt vad det är trillar vi ner i vattnet och jag tar mig snabbt upp igen. Men min lillebror dyker aldrig upp. Jag skriker på pappa som säger lugnande att han snart kommer upp till ytan. Det går minuter men han syns inte alls. Då dyker jag eller min pappa ner, minns inte vem, och letar. Vi hittar inte honom. Men rätt som det är klättrar han upp på flotten och med vatten i halsen säger han hostade att han fastnade i vassen. 

Kan inte alls förklara drömmarna. Det är som vanligt, dem är olika och har inte alls någon koppling till varandra. Men dem är fortfarande grymt obehagliga.
Något måste dem betyda, eller ha någon mening. Vad det är har jag ingen aning om.
 

Tvåtusenfjorton har passerat och vi välkomnar tvåtusenfemton.

De året då alla ska lyckas, då alla ska växa och det året som är deras! Precis som åren innan inte varit deras, precis som de inte sa samma sak i början på förra året.
Jag vet inte om detta året kommer ge mer än förra, varför skulle det? Och om det skulle är det väl helt upp till mig, eller? Ett nytt år kommer väl knappast göra allt åt mig, och kommer knappast ge mig mer tur än jag borde ha. Det enda detta året möjligtvis ge mig är hopp. Hopp om att jag ska orka mera. Hopp om att allt kommer vara en smula bättre än förra, trots att det lär bli svårt att slå.

Jorden snurrar fortfarande och luften är acceptabel att andas, än så länge. Solen har gömt sig mestadels av detta året och bara vågat visa sig korta stunder. Trots det går vi mot ljusare tider. Rätt som det är kommer våren och smeker oss på kinden, då fåglarna flyger högt på himelen och knopparna förbereder sig för varmare dagar. Då folk börjar prata bort problem med hjälp av att sommaren snart kommer. Som om sommaren skulle lösa allt. Men vi behöver något som ger oss hopp för stunden, små, små mål i livet som gör att vi orkar en månad till.

Mina drömmar har på sistonde haft ett eget liv. Drömmer nu nästan varje dag, trots att jag bara sover sju timmar. Innan tog de mest över när jag fick för mycket av det goda, men nu härjar de trost brist på sömn. Egentligen är det inget som oroar mig. Vissa drömmar är rätt trevliga och behagliga, men när allt verkar bra dyker något jobbigt upp som tar över drömmen. Det är egentligen ingen specifikt utan mer obeghagligt och stressande. Det går inte riktigt att sätta fingret på det, men i drömmarna är det som jag känner inuti min kropp och paniken som sakta men säkert bubblar upp. Ofta kommer jag inte ihåg allt när jag precis vaknar upp, utan det som var jobbigast. Men om jag fortsätter tänka och sortera upp drömmen till kommer mer och mer. Och ofta kan jag bilda en klar bild av min dröm.

Försökte börja med en drömdagbok, men den glömdes bort mellan jobbet, gymmet och att leva så nu ska jag ge bloggen en chans att få ta del av mina drömmar. Jag ska försöka skriva så ofta det finns tid och energi, vilket lär bli imorgon då drömmarna tycks komma på rullande band. 

Slut ögonen, släpp dina tankar och fokusera på hur dina lungor bearbetar luften in och ut..

Skulle någon fråga mig nu hur länge jag bott i Stockholm hade jag inte kunnat svara, jag hade ärligt varit tvugen att räkna på mina tio fingrar. Med hjälp av dom kan jag med gott samvete säga att jag bott här i nästan fyra månader. Känns dock som jag varit här i fyra år. Positivt eller negativit, tolka det som du vill.

Jag jobbar på som vanligt, fast just nu har jag semester sen i fredags. Jag har spenderat helgen i Göteborg med familj och vänner med min kärlek. Verkligheten sätter igång på lördag igen, skjut mig.

Restrerande av livet går bra, antar jag. Jag lever i alla fall. Gymmet går väl sämre, men ska försöka ta mig till samma nivå om inte längre!
Jag kan ju medge att jag fortfarande tänker tillbaka och saknar gamla vanor, även de kan jag inte säga vilket som är bättre. Kanske allt hade varit enklare, eller så hade jag inbillat mig att det skulle vara. I vilket fall hade jag trott att det skulle vara enkelt, och bara det är ju en väg i rätt riktning, eller?

Fortfarande 100% osäker på vad jag gör och hur mitt liv kommer se ut om fem år, och jag omringas av människor som har sitt liv planerat in i graven, om det stjälper eller hjälper vågar jag heller inte svara på.

Ibland känns det som om jag är samma bitch jag var för några år sedan. Jag är samma tjej som alltid klagade och gjorde andras liv till ett levande helvete, och ibland är jag för trött för att bry mig. Men som jag alltid skyller på, och alltid kommer att göra, jag kan inte hjälpa det jag känner. Jag kan inte hjälpa att det inte går en sekund utan att jag tänker på vad som skulle kunna vara bättre, och varför inte jag är den som försöker göra det bättre. Men från min sida kommer det alltid vara jag som försöker få jorden att snurra, även om det egentligen är jag som får den att stå still.
Dom är, vi är, jag skriker, han skriker, och för fem minuter sedan var det fred på jorden. Jag kan inte hjälpa att det känns som mitt hjärta ska sprängas, men samtidigt är det jag som utlöser den känslan, eller?

Jag vet samtidigt inte vad jag önskar eller vad jag vill, eller jo jag vet exakt vad jag vill, men det skulle vara som att önska att alla hade tak över huvudet, omöjligt. Men då är det kanske bättre att göra saken bättre, att vara nöjd över det man har.
När orden tar slut och man måste fundera ett tag på vad det är man egentligen vill ha sagt kanske det är dags att ge sig, det kanske är dags att ge sig när man inte finner fel utan att tänka riktigt riktigt noga.

Men samtidigt kan jag inte, för det ända jag vill är bara att få vara med dig, även om det är svårt för mig att visa..

Hey
Jag är nu officiellt en 08:a. Flyttade hit till Stockholm i torsdags. Kommer nästa helg att flytta till Årsta! Känns overkligt att jag är här och att jag faktiskt gjorde så det blev av.
Sen i Tisdags har jag inte gjort mycket. Jobbat varje dag förutom i torsdags, då var jag ledig. Träffade min gamla kompis Josefin som också flyttat hit från Göteborg, slit kul att träffa henne igen. Hon har skaffat sig en hund så först tog vi en fika och sen åkte vi ut till ett ställe som heter hundön. En stor park där alla hundar får springa lösa och leka, jätte fint var det! På kvällen åkte jag hem till Fabbes mamma och softade med henne. Som tur för mig hade hon lagat mat, hehe, och det var lika gott som vanligt!
Jobbar varje dag fram tills tisdag, sen är jag ledig onsdag och torsdag. Visst, hade varit bättre och vara ledig lördag och söndag men ska inte klaga, jag har jobb i alla fall!
Måste byta tunnelbana nu, men uppdaterar snart igen!

Lär dig att prioritera det som är viktigt i ditt liv

Nämen tja!
Va ett jävla bra tag sen jag skrev nu faktiskt. Har helt enkelt inte haft tiden eller viljan till att skriva, det har inte hänt så mycket heller.
Åkte upp till min baby förra torsdagen och skulle åkt hem i måndags. Dessvärre var jag tvungen att stanna i Stockholm (kan inte berätta än varför). Så fick boka en ny biljett för 500kr och sitter alltså på tåget påväg hem till Göteborg nu. Ska jag vara ärlig suger det kuk! Vill fan inte hem. Men jobb väntar under hela helgen så har inte så mycket till val..
En vecka med Fabbe känns som 3 dagar typ. Egentligen gör vi inte så mycket mer än att busa och pussa på varandra men tiden bara flyger iväg och jag hatar det.
Idag när vi vakna var jag skit sur och irriterad. Visste att jag skulle hem och kunde inte annat än att räkna hur många timmar jag skulle få vara med honom. Får sån sjuk ångest. Kan inte direkt förklara varför men blir bara jätte ledsen. Jag vet att vi ses om 3 veckor men det spelar ingen roll, jag vill träffa honom varje dag!
Tror inte ni förstår hur mycket jag avgudar den här killen. Har han mig lindad runt hans lillfinger och han är den bästa killen jag någonsin mött!
Jag har ibland svårt att förstå vad han känner och tänker, och vi är som natt och dag. Sen tjafsar vi om det mesta faktiskt och jag ska alltid ha sista ordet! Men för att vara ärlig spelar allt det ingen roll, för han får mig att skratta!
Även om jag på riktigt är skit arg på honom och vill att han ska fatta det, klarar jag inte av att hålla mig mer än 10 sekunder. Det är något med han som får mig att brista ut i skratt varje gång! Och det är en av de bästa sakerna med honom. Han får mig alltid och le, oavsett.
Sen är vi ganska konstiga med varandra. Vi beter oss som vi är 5 år gamla och bara dampar hela tiden. Idag innan tåget skulle gå satt vi på en bänk på centralen och tävlade om vem som kunde blåsa luft i den andras mun. Båda ska blåsa samtidigt och den som ger upp först förlorar. Hur många normala vuxna människor gör så? Något fel är det på oss när vi är med varandra och tror säkert folk tycker vi är efterblivna. Men skiter i vilket för jag tycker det är skit kul, haha!
Med andra ord har jag alltid sjukt roligt med Fabbe och tror aldrig det kommer försvinna. Jag tycker verkligen om honom så det värker i hjärtat!

Tills döden skiljer oss åt..