Det är exakt som det brukar vara. Precis som det brukar vara.
Du har mitt hjärta i din hand och gång på gång spottar du på det utan att märka det.

Du inser inte hur mycket dina ord sårar mig. Hur mitt hjärta faller ner i magen och bildar en stor klump, som jag sedan ignorerar för att förlåta dig. För att tiden jag har med dig vill jag hellre spendera med ett leende på läpparna än tårar på kinderna.
Men vi alla kommer till en punkt där hårt mot hårt är det enda som kanske skulle göra skillnad. När min tystnad kanske får dig att tänka en extra gång innan du öppnar din mun. Min tystnad kanske är det enda sättet som får dig att inse att du sårar mig så det känns, på riktigt.
Så att jag tappar andan.
Så det känns som mitt hjärta ska gå sönder i tusen bitar.
Det hade gjort mindre ont om du slitit ut mitt hjärta ur bröstkrogen.
Jag skulle aldrig i världen önska dig min smärta men ibland undrar jag om det är det enda sättet för dig att förstå.

Men värst av allt är när jag inser att du inte behöver anstränga dig, när tystnaden från din sida kommer naturligt och jag måste lägga ner all energi för att behålla min.

För du ska veta att även om du sårar mig vill jag inget hellre än att ligga i din famn..