Det är exakt som det brukar vara. Precis som det brukar vara.
Du har mitt hjärta i din hand och gång på gång spottar du på det utan att märka det.

Du inser inte hur mycket dina ord sårar mig. Hur mitt hjärta faller ner i magen och bildar en stor klump, som jag sedan ignorerar för att förlåta dig. För att tiden jag har med dig vill jag hellre spendera med ett leende på läpparna än tårar på kinderna.
Men vi alla kommer till en punkt där hårt mot hårt är det enda som kanske skulle göra skillnad. När min tystnad kanske får dig att tänka en extra gång innan du öppnar din mun. Min tystnad kanske är det enda sättet som får dig att inse att du sårar mig så det känns, på riktigt.
Så att jag tappar andan.
Så det känns som mitt hjärta ska gå sönder i tusen bitar.
Det hade gjort mindre ont om du slitit ut mitt hjärta ur bröstkrogen.
Jag skulle aldrig i världen önska dig min smärta men ibland undrar jag om det är det enda sättet för dig att förstå.

Men värst av allt är när jag inser att du inte behöver anstränga dig, när tystnaden från din sida kommer naturligt och jag måste lägga ner all energi för att behålla min.

För du ska veta att även om du sårar mig vill jag inget hellre än att ligga i din famn..

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

2016-01-11 Ett nytt år igen. Denna gången är det dock bara ett nytt år. Inga förhoppningar och inga måsten. Förra året var det för mycket måsten och för höga förhoppningar och det resulterade i det mest konstiga året i mitt liv. Hela året var som et...

Maj månad välkomnar oss med några extra grader, lite flera soltimmar och en jävla massa känslor. Jag hade klarat mig utan maj månad. Som vanligt är det rätt tomt när jag loggar in för att kunna skriva av mig. Det som innan var ofta har ändrats till...

Precis som jag sa drömde jag. Och det var inte bara en dröm utan två, helt olika drömmar. Jag ska så gott det går försöka berätta dem, så mycket jag minns.Dröm ett Drömmen börjar med att jag är påväg till jobbet, jag sitter på en buss och Fabbe är ...

Tvåtusenfjorton har passerat och vi välkomnar tvåtusenfemton. De året då alla ska lyckas, då alla ska växa och det året som är deras! Precis som åren innan inte varit deras, precis som de inte sa samma sak i början på förra året.Jag vet inte om det...

Skulle någon fråga mig nu hur länge jag bott i Stockholm hade jag inte kunnat svara, jag hade ärligt varit tvugen att räkna på mina tio fingrar. Med hjälp av dom kan jag med gott samvete säga att jag bott här i nästan fyra månader. Känns dock som jag...