Skulle någon fråga mig nu hur länge jag bott i Stockholm hade jag inte kunnat svara, jag hade ärligt varit tvugen att räkna på mina tio fingrar. Med hjälp av dom kan jag med gott samvete säga att jag bott här i nästan fyra månader. Känns dock som jag varit här i fyra år. Positivt eller negativit, tolka det som du vill.

Jag jobbar på som vanligt, fast just nu har jag semester sen i fredags. Jag har spenderat helgen i Göteborg med familj och vänner med min kärlek. Verkligheten sätter igång på lördag igen, skjut mig.

Restrerande av livet går bra, antar jag. Jag lever i alla fall. Gymmet går väl sämre, men ska försöka ta mig till samma nivå om inte längre!
Jag kan ju medge att jag fortfarande tänker tillbaka och saknar gamla vanor, även de kan jag inte säga vilket som är bättre. Kanske allt hade varit enklare, eller så hade jag inbillat mig att det skulle vara. I vilket fall hade jag trott att det skulle vara enkelt, och bara det är ju en väg i rätt riktning, eller?

Fortfarande 100% osäker på vad jag gör och hur mitt liv kommer se ut om fem år, och jag omringas av människor som har sitt liv planerat in i graven, om det stjälper eller hjälper vågar jag heller inte svara på.

Ibland känns det som om jag är samma bitch jag var för några år sedan. Jag är samma tjej som alltid klagade och gjorde andras liv till ett levande helvete, och ibland är jag för trött för att bry mig. Men som jag alltid skyller på, och alltid kommer att göra, jag kan inte hjälpa det jag känner. Jag kan inte hjälpa att det inte går en sekund utan att jag tänker på vad som skulle kunna vara bättre, och varför inte jag är den som försöker göra det bättre. Men från min sida kommer det alltid vara jag som försöker få jorden att snurra, även om det egentligen är jag som får den att stå still.
Dom är, vi är, jag skriker, han skriker, och för fem minuter sedan var det fred på jorden. Jag kan inte hjälpa att det känns som mitt hjärta ska sprängas, men samtidigt är det jag som utlöser den känslan, eller?

Jag vet samtidigt inte vad jag önskar eller vad jag vill, eller jo jag vet exakt vad jag vill, men det skulle vara som att önska att alla hade tak över huvudet, omöjligt. Men då är det kanske bättre att göra saken bättre, att vara nöjd över det man har.
När orden tar slut och man måste fundera ett tag på vad det är man egentligen vill ha sagt kanske det är dags att ge sig, det kanske är dags att ge sig när man inte finner fel utan att tänka riktigt riktigt noga.

Men samtidigt kan jag inte, för det ända jag vill är bara att få vara med dig, även om det är svårt för mig att visa..