Precis som jag sa drömde jag. Och det var inte bara en dröm utan två, helt olika drömmar. Jag ska så gott det går försöka berätta dem, så mycket jag minns.

Dröm ett

Drömmen börjar med att jag är påväg till jobbet, jag sitter på en buss och Fabbe är på något vänster med. Även massa andra bekanta till honom. Det är högljutt, precis som på en skolbuss. Någonstans hoppar röset av och jag blir ensam kvar med civila människor.
Efter ett tag inser jag att jag nått ändhållplatsen och då är klockan ca elva på förmiddagen. Jag känner inte alls igen mig när jag stiger av, det är bara fält och skog runt omkring mig. Några andra personer sitter vid busshållplatsen och väntar på deras bussar. Jag slår mig ner bredvid dem och väntar tålmodigt.
En stund senare dyker samma buss upp och jag tar den tillbaka där jag kom ifrån.
Här blir det svart, jag minns inte riktigt hur jag kommer fram till jobbet men plötsligt är jag där. Då är klockan runt halv ett på eftermidagen. Jag letar upp min arbetskamrat och hon frågar vad som hänt och hur jag mår, med en orolig röst. Jag svarar att det är bra, att jag åkt jätte vilse. Hon nickar, men jag ser att hon är fundersam.

Vi går in i ett av klassrummet där hon, samtidigt som hon berättar att en vikare slagit ett av barnen, sätter upp en lapp där det står alkohol är förbjuden här, med en bild på en vinflaska och ett rött stopmärke. Då dyker vikarien upp, vinglar fram och säger att han inte druckit här utan hemma innan han kom. Hon konfronterar honom och säger att det är inte okej att slå barnen. Han vräker kaxigt ur sig att dem är uppkäftiga och behöver deciplin.

Där någonstans vaknar jag hastigt och tror att jag försovit mig till jobbet. Jag tar upp mobilen och inser att klockan är 7:14 och det står lördag 17 januari. Tar ett tag innan jag faktiskt förstår att det är lördag, och att jag jobbade igår och att det var fredag då. Jag lägger mig igen och somnar om.

Dröm två

Denna drömmen är mer blurrig än den första. Jag är på en tunnelbanaperrog. Troligen påväg hem från skolan. Jag minns inte om jag har en stor väska att bära på eller om den dyker upp senare.
Hur som helst missar jag tunnelbanan och sätter mig på asfalten lutad mot en stolpe. Diverse människor passerar utan att märka mig. Tillslut kommer ett par i medelåldern fram och räcker mig sju kronor. Jag tar emot dom och tackar så mycket. Jag har helt plötsligt blivit någon i nöd. Mer och mer människor passerar och procuduren upprepas.

Tillslut kommer mitt tåg och jag kliver på. Precis när dörrarna slängs inser jag att jag glömt mig väska kvar. Nästa hållplats hoppar jag av och tänker ta det motsatta tåget tillbaka. Detta upprerar jag några gånger av okänd anledning.

Det är här jag börjar minnas dåligt. Jag vaknar upp ex antal gånger och vill flytta mig närmare fabbe som ligger med ryggen mot mig. Varför jag inte gör det vet jag inte, det är precis som jag inte får eller vågar. Jag somnar igen och sitter igen på perrongen.

Två killar som också verkar vara i samma situation som jag börjar slita och dra i mina ägodelar. Jag föröker stoppa dem men förgäves. Jag väljer att ge dem de saker jag inte har nytta av och de lugnar ner sig en aning.

En kompis till mig dyker upp, ingen jag känner i verkligheten, men vi är tydligen bra kompisar.

Detta är problemet. Drömmer jag om människor kommer jag aldrig ihåg hur deras ansikte ser ut, det är precis som det är blurrat. Enda gången jag kan se att ansikte är om jag känner dem från början.

Tillbaka till drömmen, killarna börjar följa efter oss på perrongen och vi blir stressade. Killen som är efter mig stoppar upp sin hand under mig klänning och jag slår bort hans hand om och om igen. Jag säger nej men han svarar bara att det är ingen fara, han ska bara känna lite.

Drömmen fortsätter på samma sätt ett tag, men tillslut hoppar den igen och jag är med min pappa, syster och lillebror och badar.

Jag och min lillebror står på en flytande flotte i vassen och leker. Rätt vad det är trillar vi ner i vattnet och jag tar mig snabbt upp igen. Men min lillebror dyker aldrig upp. Jag skriker på pappa som säger lugnande att han snart kommer upp till ytan. Det går minuter men han syns inte alls. Då dyker jag eller min pappa ner, minns inte vem, och letar. Vi hittar inte honom. Men rätt som det är klättrar han upp på flotten och med vatten i halsen säger han hostade att han fastnade i vassen. 

Kan inte alls förklara drömmarna. Det är som vanligt, dem är olika och har inte alls någon koppling till varandra. Men dem är fortfarande grymt obehagliga.
Något måste dem betyda, eller ha någon mening. Vad det är har jag ingen aning om.
 

Tvåtusenfjorton har passerat och vi välkomnar tvåtusenfemton.

De året då alla ska lyckas, då alla ska växa och det året som är deras! Precis som åren innan inte varit deras, precis som de inte sa samma sak i början på förra året.
Jag vet inte om detta året kommer ge mer än förra, varför skulle det? Och om det skulle är det väl helt upp till mig, eller? Ett nytt år kommer väl knappast göra allt åt mig, och kommer knappast ge mig mer tur än jag borde ha. Det enda detta året möjligtvis ge mig är hopp. Hopp om att jag ska orka mera. Hopp om att allt kommer vara en smula bättre än förra, trots att det lär bli svårt att slå.

Jorden snurrar fortfarande och luften är acceptabel att andas, än så länge. Solen har gömt sig mestadels av detta året och bara vågat visa sig korta stunder. Trots det går vi mot ljusare tider. Rätt som det är kommer våren och smeker oss på kinden, då fåglarna flyger högt på himelen och knopparna förbereder sig för varmare dagar. Då folk börjar prata bort problem med hjälp av att sommaren snart kommer. Som om sommaren skulle lösa allt. Men vi behöver något som ger oss hopp för stunden, små, små mål i livet som gör att vi orkar en månad till.

Mina drömmar har på sistonde haft ett eget liv. Drömmer nu nästan varje dag, trots att jag bara sover sju timmar. Innan tog de mest över när jag fick för mycket av det goda, men nu härjar de trost brist på sömn. Egentligen är det inget som oroar mig. Vissa drömmar är rätt trevliga och behagliga, men när allt verkar bra dyker något jobbigt upp som tar över drömmen. Det är egentligen ingen specifikt utan mer obeghagligt och stressande. Det går inte riktigt att sätta fingret på det, men i drömmarna är det som jag känner inuti min kropp och paniken som sakta men säkert bubblar upp. Ofta kommer jag inte ihåg allt när jag precis vaknar upp, utan det som var jobbigast. Men om jag fortsätter tänka och sortera upp drömmen till kommer mer och mer. Och ofta kan jag bilda en klar bild av min dröm.

Försökte börja med en drömdagbok, men den glömdes bort mellan jobbet, gymmet och att leva så nu ska jag ge bloggen en chans att få ta del av mina drömmar. Jag ska försöka skriva så ofta det finns tid och energi, vilket lär bli imorgon då drömmarna tycks komma på rullande band. 

Slut ögonen, släpp dina tankar och fokusera på hur dina lungor bearbetar luften in och ut..