Precis som jag sa drömde jag. Och det var inte bara en dröm utan två, helt olika drömmar. Jag ska så gott det går försöka berätta dem, så mycket jag minns.

Dröm ett

Drömmen börjar med att jag är påväg till jobbet, jag sitter på en buss och Fabbe är på något vänster med. Även massa andra bekanta till honom. Det är högljutt, precis som på en skolbuss. Någonstans hoppar röset av och jag blir ensam kvar med civila människor.
Efter ett tag inser jag att jag nått ändhållplatsen och då är klockan ca elva på förmiddagen. Jag känner inte alls igen mig när jag stiger av, det är bara fält och skog runt omkring mig. Några andra personer sitter vid busshållplatsen och väntar på deras bussar. Jag slår mig ner bredvid dem och väntar tålmodigt.
En stund senare dyker samma buss upp och jag tar den tillbaka där jag kom ifrån.
Här blir det svart, jag minns inte riktigt hur jag kommer fram till jobbet men plötsligt är jag där. Då är klockan runt halv ett på eftermidagen. Jag letar upp min arbetskamrat och hon frågar vad som hänt och hur jag mår, med en orolig röst. Jag svarar att det är bra, att jag åkt jätte vilse. Hon nickar, men jag ser att hon är fundersam.

Vi går in i ett av klassrummet där hon, samtidigt som hon berättar att en vikare slagit ett av barnen, sätter upp en lapp där det står alkohol är förbjuden här, med en bild på en vinflaska och ett rött stopmärke. Då dyker vikarien upp, vinglar fram och säger att han inte druckit här utan hemma innan han kom. Hon konfronterar honom och säger att det är inte okej att slå barnen. Han vräker kaxigt ur sig att dem är uppkäftiga och behöver deciplin.

Där någonstans vaknar jag hastigt och tror att jag försovit mig till jobbet. Jag tar upp mobilen och inser att klockan är 7:14 och det står lördag 17 januari. Tar ett tag innan jag faktiskt förstår att det är lördag, och att jag jobbade igår och att det var fredag då. Jag lägger mig igen och somnar om.

Dröm två

Denna drömmen är mer blurrig än den första. Jag är på en tunnelbanaperrog. Troligen påväg hem från skolan. Jag minns inte om jag har en stor väska att bära på eller om den dyker upp senare.
Hur som helst missar jag tunnelbanan och sätter mig på asfalten lutad mot en stolpe. Diverse människor passerar utan att märka mig. Tillslut kommer ett par i medelåldern fram och räcker mig sju kronor. Jag tar emot dom och tackar så mycket. Jag har helt plötsligt blivit någon i nöd. Mer och mer människor passerar och procuduren upprepas.

Tillslut kommer mitt tåg och jag kliver på. Precis när dörrarna slängs inser jag att jag glömt mig väska kvar. Nästa hållplats hoppar jag av och tänker ta det motsatta tåget tillbaka. Detta upprerar jag några gånger av okänd anledning.

Det är här jag börjar minnas dåligt. Jag vaknar upp ex antal gånger och vill flytta mig närmare fabbe som ligger med ryggen mot mig. Varför jag inte gör det vet jag inte, det är precis som jag inte får eller vågar. Jag somnar igen och sitter igen på perrongen.

Två killar som också verkar vara i samma situation som jag börjar slita och dra i mina ägodelar. Jag föröker stoppa dem men förgäves. Jag väljer att ge dem de saker jag inte har nytta av och de lugnar ner sig en aning.

En kompis till mig dyker upp, ingen jag känner i verkligheten, men vi är tydligen bra kompisar.

Detta är problemet. Drömmer jag om människor kommer jag aldrig ihåg hur deras ansikte ser ut, det är precis som det är blurrat. Enda gången jag kan se att ansikte är om jag känner dem från början.

Tillbaka till drömmen, killarna börjar följa efter oss på perrongen och vi blir stressade. Killen som är efter mig stoppar upp sin hand under mig klänning och jag slår bort hans hand om och om igen. Jag säger nej men han svarar bara att det är ingen fara, han ska bara känna lite.

Drömmen fortsätter på samma sätt ett tag, men tillslut hoppar den igen och jag är med min pappa, syster och lillebror och badar.

Jag och min lillebror står på en flytande flotte i vassen och leker. Rätt vad det är trillar vi ner i vattnet och jag tar mig snabbt upp igen. Men min lillebror dyker aldrig upp. Jag skriker på pappa som säger lugnande att han snart kommer upp till ytan. Det går minuter men han syns inte alls. Då dyker jag eller min pappa ner, minns inte vem, och letar. Vi hittar inte honom. Men rätt som det är klättrar han upp på flotten och med vatten i halsen säger han hostade att han fastnade i vassen. 

Kan inte alls förklara drömmarna. Det är som vanligt, dem är olika och har inte alls någon koppling till varandra. Men dem är fortfarande grymt obehagliga.
Något måste dem betyda, eller ha någon mening. Vad det är har jag ingen aning om.
 

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

2016-01-11 Ett nytt år igen. Denna gången är det dock bara ett nytt år. Inga förhoppningar och inga måsten. Förra året var det för mycket måsten och för höga förhoppningar och det resulterade i det mest konstiga året i mitt liv. Hela året var som et...

Maj månad välkomnar oss med några extra grader, lite flera soltimmar och en jävla massa känslor. Jag hade klarat mig utan maj månad. Som vanligt är det rätt tomt när jag loggar in för att kunna skriva av mig. Det som innan var ofta har ändrats till...

Det är exakt som det brukar vara. Precis som det brukar vara. Du har mitt hjärta i din hand och gång på gång spottar du på det utan att märka det. Du inser inte hur mycket dina ord sårar mig. Hur mitt hjärta faller ner i magen och bildar en sto...

Tvåtusenfjorton har passerat och vi välkomnar tvåtusenfemton. De året då alla ska lyckas, då alla ska växa och det året som är deras! Precis som åren innan inte varit deras, precis som de inte sa samma sak i början på förra året.Jag vet inte om det...

Skulle någon fråga mig nu hur länge jag bott i Stockholm hade jag inte kunnat svara, jag hade ärligt varit tvugen att räkna på mina tio fingrar. Med hjälp av dom kan jag med gott samvete säga att jag bott här i nästan fyra månader. Känns dock som jag...